Affair of the heart

När allt är som jävligast på kvällen och jag suttit uppe för länge och bara blivit ledsnare och tröttare, finns det inte mycket kvar förutom att gå och lägga sig. Låg vaken länge igår, lyssnandes efter barn som har mardrömmar, tänkandes på att jag önskar att du låg bredvid mig. Grät inte, men var ledsen. Du sa till mig igår att jag inte behöver vara ledsen och frågade mig hur jag skulle vilja ha det. Jag skulle vilja ha det som du inte kan ge mig och det vet du.

Nu är det ny morgon och konstigt nog är alltid morgnarna bättre. Det känns som att varje morgon har man en ny chans att göra livet lite bättre. Det jobbiga känns inte riktigt lika jobbigt. Jag hoppas att det blir en bra dag idag.

Jag är ledsen för att vi kommit så långt ifrån varandra att vi knappt rör varann längre. Att vi som älskade varandra så mycket ens ska ha tankar på att gå ifrån varandra. Vi som fått de finaste barnen man någonsin kunnat önska sig, som alltid stått bakom varandra och stöttat, hjälpt, tröstat och älskat så många år. Varför låter vi någonting komma mellan oss. Varför är det inte så enkelt att vi inte bara kan säga till varandra: Jag älskar dig och jag vill alltid vara med dig... Det är nog faktiskt det enda jag skulle vilja höra just nu. Jag har ont i magen och har ångest för att jag inte är säker på om du vill leva med mig längre. Har knappt ork att hålla skenet uppe för barnen ibland. Älskar, älskar, älskar dig och längtar efter Dig så att det gör ont.

Jag har en massa låtsaskompisar. Vänner som jag aldrig träffat, men som jag gärna tillbringar hela kvällar, nätter, morgnar, eftermiddagar med. Mina vänner på nätet, som finns där i vått och torrt. Kanske är de så snälla som de är där, kanske inte. Kanske de ljuger om sig och sina familjer, jag har ingen aning och det spelar mig ingen roll. De finns där och får mig att skratta och bry mig och ibland bli ledsen. Alla mina låtsaskompisar. Tänk om vi träffas på riktigt och vi inte tycker om varandra, kanske bäst att låta bli och bara fortsätta prata i cyberspace, vi har det bra som vi har det!

Lilla S sover, M kollar på film och E är inte hemma denna helgen. Jag sätter mig och tittar på alla finesser i bloggen. Önskar att jag visste hur man gjorde egna hemsidor, det är något jag velat lära mig länge. Någon gång ska jag ta mig i kragen och lära mig det.

Måste man vara intresserad av att läsa andras bloggar när man skriver egen? Tror inte det, men jag ska ta och kika runt i alla fall. Man kanske blir hooked när man väl startat?

I natt när jag vaknade och tänkte på bloggen hade jag en hel text i huvudet som jag ville skriva ner på morgonen. Men så blir det aldrig. Har glömt bort allt jag tänkte i natt. Nästa gång kan jag gå upp och skriva direkt i bloggen, perfekt!

Jaha, jag har fastnat i bloggarnas värld. Har legat i sängen i natt och i omgångar vaknat upp och insett att jag måste starta en blogg. För att få ur mig alla tankar, för att någonstans få fritt spelrum för det som inte alltid är ok att säga. Fegt kan tyckas, men så skönt att få rensa hjärnan och härligt inspirerande att få använda skrivandet någon gång utanför arbetet. Dagböcker är förlegat och jag har dessutom bara dåliga erfarenheter av dem. Det är alltid någon jävel som ska envisas med att öppna dem och läsa vad man skrivit, här kan jag förekomma er: Jag öppnar min dagbok för er. Ingenting är numera hemligt, ni kan läsa allt här!